onsdag 4 januari 2012

tillbaka i skåne...

Efter alla om och men så kom vi oss hem, alltid dessa förseningar med SJ helst vid jul (vintern) Dom borde se över sina tåg, räls och hela allt kan man tycka. Såhär var det i söndags...

Tåget skulle gå 22.25 från Örnsköldsviks Central. På väg till centralen ringer jag SJ eftersom det snöar för fullt ute och frågar om hur statusen var på just det tåget, han säger nja, det är väl 5-6minuter sent till Örnsköldsvik, okej tänkte jag, lite sent är det.

Vi hade åkt en aning för sent hemifrån mina föräldrar så min pappa körde så bra han kunde, vilket han gjorde otroligt bra, usch stackare, hade vi åkt då jag hade tänkt 21.30 hade han inte behövt skynda så mycket, men tiden rusade iväg, avsked som alltid är riktigt hårda, tårar som rullar ned längs våra kinder. Vi är familjen som är sämst på avsked, allihopa. Alla utom min bror Tim fanns på plats för avsked, men jag klandrar honom inte, varför ska han lägga ner pengar på att köra från hans flickvän för att ta avsked av sin syster, och bli otroligt ledsen, för att sedan köra iväg igen, näe han gjorde ett bra val. Saknar dig ändå ju bror!

Ledsna satt vi där i bilen och såg hur snön vräkte ner överallt, min tanke var att tåget kommer bli försenat på något ställe, för med den nederbörden så kan inte allt gå bra. Pappa följde oss upp till plattformen, vi träffade min farbror M med där. Vi stod där med alla andra och väntade på tåget, som till slut kom, vi krånglade oss fram till vår vagn, pappa hjälpte Sebbe att få upp väskorna till tåget, kramade Sebbe, sedan kramade han hårt om mig, då brast allt precis likt vanligt, och jag började såklart gråta en massa och sagogrynet i magen sparkade som en tok, pappa frågar de ena och det andra men de enda jag lyckas få fram är att jag vill inte att det skall gå ett år tills vi ses igen, och att jag vill att vi ska börja ringa mera till varandra, för att det är alldeles för jobbigt annars, att kontakten måste bli bättre.

Maya skulle ju också kramas om extra noga och hon grät om värre än mig, och ville inte åka hem eller lämna morfar. Jag klev upp i tåget, och pappa hjälpte Maya upp, hon började gråta panikartat, pappa klev upp i tåget, kramade om henne igen,  plockade fram en liten peng som han sa att hon skulle köpa något fint för, och jag la ned den i hennes armficka. Kramade om pappa igen, och gick in i vagnen vi skulle åka i, där satt en gubbe och en kvinna på våra platser, kvinnan gick och gubben han ville sitta kvar. Maya och jag vinkade hejd löst ut genom fönstret, Maya knackade på fönstret så pappa kom fram till tåget, hon la sin hand på rutan och han la sin på utsidan, så sött och vackert, säg är det inte kärleksband mellan  människor så säg!

Vi snyftade och va ledsen ett bra tag till, Maya fick ringa till morfar och pratade lite. Sedan så satte vi oss till rätta. När vi kom till mellansel så klev mer folk på, vi lämnade mellansel och hann köra kanske 1.5mil och så stannade vi, vi stod stilla sedan började vi plötsligt backa... då säger tågföraren, "vi har stött på lite problem så om ni undrar varför vi backar är det för att vi skall backa tillbaka er till Mellansel för att lämna av passargerarvagnarna för att sedan köra tillbaka och hjälpa ett godståg lastat med järn att komma över backen då det fastnar. Blä och usch, detta innebar mer än 2 timmars stilla stående på hållplatsen, jätteskoj nej!

Dessutom om man har två matallergi känsliga hjärtan så är det ännu mindre skoj, då det innebär att deras matsäck inte kommer räcka då dem äter upp den för fort. Jättevarmt i vagnen var det också, jag höll på krevera av värme, och då hade jag inte jacka, eller kofta på bara en långärmd tröja av tjocklek t-shirt. Sedan bredvid Sebbe mitt emot Maya hade vi en man, som inte hade alla hönsen hemma om man säger så, när maya grät så härmade han henne, och höll på... han härmade allt han snappade upp i tåget. Får då ett sms av sebbe där det står "men han ska väl av rätt så snart, uppsala är väl inte så länge" Eh, jo uppsala är typ 15-20min innan Sthlm typ...så jo vi fick stå ut med den läskiga farbrorn hela resan nästan.

Över 2timmar och 50min sena kom vi till Sthlm, hoppa av tåget och upp till SJ kundtjänst, där hon hade mage och fråga om de inte gick bra att vi tre fick plats i spridda vagnar, då titta jag på henne och sedan på Maya och sa, Jo det gör det, vår dotter är nyss fyllda 6år och jag vill inte ha henne själv. Till svar får jag, ja men det är dem enda platser jag kan erbjuda, en karl som står bredvid henne och hjälper till vaknar nu till. Innan han hinner säga något frågar jag om en senare avgång, hon kollar och säger näe, det finns inget, då säger karln, men sök på första klass, där finns alltid plats. Och jovisst fanns det plats där! Dock fick vi två platser i början och en längre bak i vagnen men iallafall i samma vagn. Men ju så obekvämt det var att åka där, jag kunde inte sitta bekvämt och ja de var bara jobbigt, försökte sova en stund och de gjorde väl både jag och maya men inte bekvämt för fem öre!

Väl framme i hässleholm får jag springa iväg och köpa biljett till Kristianstad, hinner köpa biljett vi kommer med på tåget dit, men va sur man blir, dom hade inte ens biljettkontroll, alltså hade folk kunnat åka utan biljett. Väl framme i Kristianstad skyndar vi vidare till hållplatsen för att åka till Österslöv och vi kommer med bussen hem, jag och Maya hoppar av vid kyrkan och Sebbe tar bussen till hållplatsen vid oss, men som ändå ligger en bit i från vårt hus och utan reflexer och mörkt ute så är det dumt att gå den biten på vägen med rullväskor och så. Så Sebbe hämtar bilen, sedan blir det att handla lite, innan vi åker hem. En sväng in till gualöv blev det också då Sebbe behövde nycklarna till 940n då jag behöver den gröna bilen imorgon då jag skall till "bebisdoktorn" som Maya kallade det.

Skönt att äntligen vara hemma, men trist att vara sååå långt bort ifrån dem i norr att man inte ens kan ge en kram! Vissa saker blev inte som planerat däruppe, vi som skulle åka pulka, leka i snön, åka skridskor och Maya skulle åka sina skidor och så kommer snön när vi åker hem, det är ju snällt det vädret!

Mindre än sju veckor kvar tills sagogrynet skall komma, något som är helt ofattbart ännu, vi har varit tre så länge som jag kan minnas nu, ja lite mer än sex år, nu snart är vi fyra. Spännande men nervöst, det är ju så länge sedan vi hade Maya liten, men visst det sitter i ryggraden, men ändå. Det blir till att börja om från början, Maya skall få vara närvarande och hjälpa till så mycket som hon vill, för jag tror det blir bäst så.

Lilla gumman vår har jullov tills torsdagen den 12januari då dem börjar igen, men det blir nog lite fritids på tisdag då jag skall till Lernia, gruppträff igen, trist som tusan, för det känns som om det inte ger så mycket just i detta nu. Men man får helt enkelt gå dit.

Inga kommentarer: